Vissa sår sitter djupare än andra

Skrivet av Jonas Gustavsson 2016-0416 och publicerat på sportbladet.se.

Den ene fick bäras ut efter att ha kollapsat på podiet.
Den andre grät hela vägen till omklädningsrummet.
Två slagna hjältar.
Men på olika sätt.
Alla har sett vilken smärta Alexander Rudd har spelat med. Den har nästan gått att ta på, känts själv. En spricka i bröstbenet och en revbensskada. Bandagering, vila och piller. Allt för att hålla ihop kroppen, tvinga den att kämpa vidare, kräma ur det sista lilla som behövdes. Allt för att revanschera sig efter de två senaste årens misslyckanden, för att inte uppleva en final till från sidan.
Det räckte till ett guld.
Men det hade sitt pris.
Alexander Rudd tvekade inte efter att han lappats ihop och återvänt till guldfirandet. Det var värt det. All smärta, alla tårar, all kamp.
Alla har sett vilken passion Martin Karlsson spelat med i det här slutspelet. Kulturbäraren, Mr Linköping, brände slutspelet ifjol på grund av en skada, fick värma upp i Globen men kunde sedan bara hjälplöst se guldet gå upp i rök. Hans slutspelsförvandling är remarkabel, efter en ljummen vinter har han varit en ostoppbar isbrytare i de avgörande matcherna.
Han var het som en spis i finalen. Han gjorde mål, jublade med fansen som om det inte fanns någon morgondag, kändes oslagbar där i andra perioden när Linköping kom ikapp. Det kändes som att han skulle klyva en pansarvagn på mitten om det var den som stod mellan honom och den där guldmedaljen.
Jag förstår hans besvikelse efteråt.
Hans sår sitter djupare, gör ondare, kommer bita sig kvar längre än den fysiska smärta Alexander Rudd upplever.
Hans tårar under uttåget från Tele2 Arena sa allt.
Det här var hans stora chans.
Det skulle bli hans födelsedagsparty – men Storvreta snodde showen.
En final som hade allt. Spelet, målen, fysiken, känslorna, svängningarna. Ett närmast nog sagoaktigt slut när trotjänaren, kaptenen och helylle-liraren Mattias Samuelsson avgjorde. På något sätt känns det rätt att det är han som fullbordar Storvretas ultimata revansch. En spelare som äter, skiter och lever Storvreta. Den spelare som kanske mådde sämst av alla ifjol, men den som kanske mår allra bäst nu. Hjärtat är rödare än hos många andra.
Ändå.
Det är två slagna hjältar som etsar sig fast på näthinnan efter den här finalen.
Alexander Rudd och Martin Karlsson.
Två fältherrar drivna av revanschlusta.
Jag hade unnat båda framgång.
Det var inte ett alternativ.
Båda lämnade finalen med sår, men vissa sår är djupare än andra.

***

”Inte ens du trodde på oss. Det är helt sjukt. Helt sjukt. Jag trodde man var påläst när man jobbade på sporten, men…”.
Jag hann inte ens gratulera till guldet. Vet inte ens om jag gjorde det efteråt heller, om jag ska vara ärlig.
Pixbo-coachen Jonas Eliassons svar på känslan efter finalen var oväntad.
Eller inte.
Den frispråkige, skicklige och, framförallt, självförtroendemässigt orubblige Jonas Eliasson tror på sitt lag till den milda grad att han tycker att alla som inte håller med honom är blinda, döva och, ja, spritt språngande galna.
Kaxighet är bra, övertro kan lätt fastna i halsen.
Jonas Eliasson har hållit balansen.
Till den här säsongen tappade Pixbo Camilla Jordansson, Johanna Dahlin och Linn Lundström, idel ädel innebandyadel. Ersättare blev tjeckiskan Eliska Krupnova och ungtupparna Frida Ahlstrand och Josefin Wålinder.
Expertisen trodde inte på laget. Jag själv stod i samma led.
Jonas Eliasson var frågande.
– Jag fattar ingenting. Visst, vi tappade bra spelare, men vi pressade Mora i semifinalen ifjol utan en enda högerfattad forward. Det har gjort enormt att få in två sådana spelare. Alla experter som såg våra matcher ifjol måste ju fatta vad två högerfattade spelare gör med vårt lag, sa han.
Att de kom från division ett hade inte med saken att göra, tydligen.
Men Jonas Eliasson var övertygad.
Han fick rätt.
Inför finalen var den stora snackisen rutin. Kais Mora med fyra finaler på fem år och med ett färskt SM-guld på meritlistan mot Pixbo som inte varit i final sedan 2005, som hade noll SM-guld i spelartruppen och med bara en enda spelare (Caroline Böcker) som spelat final tidigare.
Jonas Eliasson och Pixbo sopade undan betydelsen av rutin redan innan finalen.
Frida Ahlstrand gjorde det under finalen.
17-åringen – en av de där högerfattade tillskotten – klev in inför rekordpubliken, var en av planens giganter, sopade in dubbla bollar och kunde gjort lika många till. Hon, orutinen personifierad, visade vägen.
Pixbos säsong är magisk.
Laget har släppt in rekordfå mål, gick obesegrade genom slutspelet och har bara torskat en enda match efter ordinarie tid i år.
Sällan har väl en så rättmätig mästare korats.
Jonas Eliasson pratar redan om framtiden. Att bygga en dynasti. Att vara kvar i toppen, nå finalen om och om igen.
Konstigt vore annars.
Han tror på det här oavsett vad någon säger.
Jag då?
Jag trodde att Pixbo skulle vackla på grund av sin rutin, att man skulle bli tagna av stundens allvar, att Kais Moras spetsoffensiv skulle klyva sönder Pixbos försvarsspel. Jag hade fel.
Vilket Jonas Eliasson påpekade.
Jag viker mig.
Och just det… grattis, Jonas!

***

Världsrekord.
18 166 personer såg herrfinalen i mäktiga Tele2 Arena.
Innebandyn manifesterade återigen vilken fantastisk underhållning som idrotten kan bjuda på.
Två fantastiska finaler.
Att vi sedan fick uppleva tinnitusframkallande klappor, obehagligt hög ljudvolym (jag kanske är för gammal…?), en speaker som irriterande ofta undrade hur Tele2 Arena mådde och starka lampor rakt i plytet får bli parenteser, det var trots allt en enda stor fest, som det ska vara.
Innebandyns potential ligger i att växa i mindre orter med moderna arenor och stark lokal förankring, både publikt och spelarmässigt, för det är när en match spelas i en tajt arena med läktare hela vägen fram till sargen, när folk tvingas stå, när man kommer nära, som det är som bäst.
Men SM-finalenerna har sin tjusning.
Det såg vi idag.