Veckans Legendar: Tommy Westlund

Skrivet av Jonas Gustavsson 2008-10-11 och publicerat på svenskafans.com.

Det är få förunnat att vinna VM-guld och spela final i Stanley Cup – men skarpskytten Tommy Westlund fick göra det. Men så drog han också på sig ett otal skador under karriären, och de fick honom också att lägga av i förtid.
– Jag är tacksam över att ha fått uppleva det jag har fått, menar Tommy.

Lilla Avesta i Dalarna är hemort för idrottsprofiler som speedwayföraren Tony Rickardsson och ishockeystjärnan Nicklas Lidström.
En inte lika fullt stor profil med Avesta som hemort är Tommy Westlund – skarpskytten som gjorde sig ett namn som målskytt i Brynäs, som vann VM-guld 1998 och som spelade final i Stanley Cup 2002. Trots en skadedrabbad karriär – bruten handled, ryggproblem, hjärnskakning, nya handledsproblem – hann högerskytten med en hel del under sina knappt nio år på toppnivå.
– Jag är tacksam över att ha fått uppleva det jag har fått. Jag älskar sporten, och fick ändå spela nästan tio år på skaplig nivå. Jag är otroligt glad, säger Tommy.

Westlunds historia, hockeymässigt, både börjar och slutar i Dalarna.
Talangen, som har Fors IK som moderklubb, lämnade Avesta i division ett efter att ha skjutit 37 mål på två säsonger, och hamnade i Elitserien med Brynäs 1995.
– Det var det bästa anbudet jag hade då. Avesta åkte ur ettan den säsongen, och Brynäs kändes som det bästa alternativet även om jag hade en del andra anbud. Betydande var att min nuvarande fru läste i Gävle då, och det avgjorde nog till sist. Vi var tillsammans redan då, så det kändes naturligt att flytta dit, menar Tommy som kanske också var mogen att ta steget upp i seriesystemet.
– Framförallt ville jag inte ta ett steg ner och spela i division två, fortsätter Tommy som bara spelade ett fåtal matcher under sin första säsong i Gävle.
– Vi åkte ju ner i allsvenskan efter jul, det var ett annorlunda upplägg då. Fram till jul fick jag inte spela speciellt mycket, och jag tycker det var konstigt att vi åkte ner för vi hade ett riktigt bra lag. På sätt och vis kanske det var bra för min del att vi åkte ner, för det gjorde att jag fick chansen att komma in och spela.
– Det var otrolig press på oss. Vi vann 17 raka matcher och sedan förlorade vi mot Södertälje – och sedan fick vi spela en serie om fem matcher mot dem och förlorar, och fick gå tillbaka och spela i en ny serie där det fanns en elitserieplats. Det var otrolig press på oss, men vi hade som sagt ett bra lag och killar som bar oss, som Andreas Dackell och Jonas Johnson. Det fanns en trygghet som var skön att ha.

Klassiska Brynäs klarade sig kvar i Elitserien – och under de två efterföljande elitseriesäsongerna kom Tommy Westlund att blomma ut på allvar. Mannen med det beryktade skottet sköt 21 respektive 29 mål under år två och tre.
– Min andra säsong kom den där Bosman-domen, så då var det en enorm omsättning på spelare. Brynäs värvade en ryssfemma plus två finnar, Teppo Kivelä och Mikko Luovi, som jag fick spela med, och det passade mig perfekt. Det var två väldigt roliga säsonger.
– Mikko var bra på skridskorna och han slet, Teppo var bra med pucken och kunde passa och jag kunde stå och skjuta. Det stämde verkligen för oss.
Var målsinnet kommer ifrån vet Westlund inte.
– Jag tycker om att göra mål. Det handlar om att man får chansen att spela med bra folk, menar Tommy som nötte sitt skott otroligt mycket.
– Det är bara träning. Jag tränade otroligt mycket. Min pappa tog med sig en plexiskiva hem och sedan stod jag hemma på somrarna och sköt och sköt och sköt.
– Skottet fungerade väl i alla fall några gånger, skrattar Tommy.

Hamnade i NHL

Det var också skottet och målsinnet som tog Westlund ända till VM 1998 – även om det var på marginalen. Han var siste man in i truppen – och fick bara spela en match i turneringen där Sverige vann guld.
– Jag var med i hela vägen, men jag var anmäld sist eftersom de väntade på fler proffs, säger Tommy som inte kände sig speciellt delaktig i guldet eftersom han knappt fick spela.
– Ingenting skulle jag vilja säga. Så är det faktiskt. Det var en otrolig upplevelse att få vara med om, men som idrottsman vill man vara med och bidra.

Under våren kom dock ett glädjebesked – Carolina Hurricanes i NHL hade listat Avestasonen i den fjärde rundan, som den 93:e spelaren totalt.
– Jag visste att det fanns lag som var intresserade av mig, och jag hade träffat någon klubb under säsongen. Men jag visste inte att det fanns intresse från Carolina. Jag hade på känn att det fanns en chans att bli listad, berättar Tommy som inte tvekade att ta chansen direkt.
– Nej, det gjorde jag inte. Jag var ändå 23 år och jag visste inte om man skulle få chansen igen, och jag visste ju att elitserien finns kvar om det inte skulle gå. Jag kände att jag ville ta chansen och pröva NHL.

Sejouren i NHL kom att bli speciell. Första året blev det uteslutande spel i farmarlaget, där Westlund också hade problem med en handled, och det blev bara 58 AHL-matcher.
– När jag kom dit så fanns det egentligen ingen forwardsplats ledig, utan de hade meriterade spelare på alla platser. De hade krävts att de bytt bort någon eller att någon blivit skadad, men sedan kanske jag inte var tillräckligt bra heller för att de skulle öppna upp en plats. Jag behövde nog en anpassningsperiod.
Under år två och tre i Nordamerika spelade han till sig en ordinarie tröja i NHL – men inte som målskytt, utan som defensiv center i fjärdekedjan.
– Det handlar om att du har ett annat rollsystem i NHL. Du har två kedjor som ska leverera, och färgar du inte någon av de kedjorna så får du en annan roll. I början är du glad att ta en plats, men sedan vill du utvecklas och få större och större ansvar.
– Jag tror att det är väldigt lätt att fastna i den roll du får, menar Tommy.
– Att jag fastnade i det defensiva facket var också anledningen till att jag flyttade hem, för hockeyn var inte så rolig som den varit förut. Jag kände att antingen skulle jag bli bortbytt, eller åka hem och börja om på nytt, och jag gjorde det sistnämnda.

Final i Stanley Cup

Men innan Westlund hann åka hem spelade han fem säsonger i Nordamerika. Även om säsongen 2001/02 spolierades av en ryggskada som gjorde att Westlund missade 40 matcher, var det ändå det främsta minnet från tiden i staterna. Anledningen var enkel. Westlunds Carolina tog sig hela vägen till final i Stanley Cup, och Westlund spelade alla matcher.
– Vi hade otrolig tur om man får säga så. De lag som vi brukar ha svårt för blev utslagna, och vi fick rätt lag hela tiden. Vi spelade som i ett rus, och vi hade ingenting att förlora, och det var knappt några som visste vilka vi var. Sedan var det givetvis en enorm besvikelse att inte gå hela vägen när det gick så bra, men det var helt klart en upplevelse.
Finalen förlorades mot Detroit Red Wings.
– De var bättre än oss, det var ingenting att snacka om. I vår hemmamatch i match fyra, tror jag det var, ledde vi med 2-1 i matchen och med tio sekunder kvar, och de kvitterar till 2-2. Brett Hull styrde in pucken på tennis. Sedan var det tre övertidsperioder innan de avgjorde. Efter det skulle vi till Detroit och låg under med 3-1 i matcher – det orkade vi inte vända.
– Hade vi fått 2-2 i matcher där så vet man aldrig. Hade vi kunnat hålla de där tio sekunderna kanske vi hade haft en bättre chans, minns Westlund.

Säsongen efter blev inget vidare. Bara tre matcher i NHL för Westlund, och ett grovt misslyckade för hela Carolina Hurricanes.
– Säsongen efter gick det riktigt dåligt. Carolina hamnade sist och de rensade upp ordentligt i organisationen, så jag hamnade i AHL och jag ådrog mig en hjärnskakning dessutom. Det var en konstig säsong, men då hade jag redan beslutat mig för att flytta hem.
– När vi skulle flytta hem så fanns det bara två alternativ, och det var Brynäs och Leksand. Men min fru hade släkt uppe i Leksand och hon kände att det skulle vara ett bättre alternativ, och då blev det så.
Men det blev bara 14 matcher under den svenska comebacken, innan skridskorna hamnade på hyllan.
– Återigen blev jag skadad, så det var jättetråkigt. Jag var laddad inför den säsongen, och så blev det som det blev.
– Det handlade om att jag inte har något brosk i handleden. Det är ben mot ben, och när jag spelar hockey och får stötar så blir det inflammerat direkt. Jag har varit inne och opererat två gånger, men de kan inte få till det.

Karriären blev alltså alldeles för kort.
– Vi flyttade hem till Avesta, både jag och min fru är härifrån. Jag har hjälpt till lite på hockeygymnasiet i Avesta. I början var man bitter för jag tyckte det var så trist att lägga av, och då ville jag inte hjälpa till med något. Men nu under de senare åren så har hockeysuget kommit tillbaka, och man känner att man vill engagera sig, menar Tommy som inte stänger dörren för en framtida tränarkarriär.
– Det gör jag inte, säger han.
Bara nio säsonger på toppnivå – men erkänd skarpskytt i Brynäs, VM-mästare och finalist i Stanley Cup. Det finns många spelare med sämre meriter.
Synd att det tog slut för tidigt.