Veckans Legendar: Dan Labraaten

Skrivet av Jonas Gustavsson 2008-10-18 och publicerat på svenskafans.com.

I Leksand är han en legend – snabbskrinnaren Dan Labraaten.
Förutom sex VM, ett Canada Cup och sju säsonger i Nordamerika, vann anfallaren nämligen tre SM-guld med dalkarlarna.
– Vi tränade väldigt bra, och vi tränade nog bäst i hela Sverige vid den här tiden, menar Dan.

Dan Labraaten föddes i värmländska Grums – men blev ändå en Leksandsikon.
Att den snabbskrinnande ytterforwarden med det fina målsinnet valde bort spel i Färjestad kan tyckas underligt – men det finns naturliga förklaringar.
– När man var lite pojke och spelade mot Färjestad, så var det en stor rivalitet, och därför var det svårt att tänka sig att spela för dem, kan man säga, säger Dan och skrattar.
Men det bästa minnet hämtas ändå från tiden i Värmland.
– Det finns många bra minnen från karriären, men det som kommer upp spontant är vinsten i TV-pucken med Värmland. På den tiden kom teven in när jag är elva år, och det var lite stort att vara med på TV.
– Att det blev ishockey har väl att göra med närheten till en utebana. Jag var idrottsintresserad som ung och höll på med det mesta, men ishockeyn tog väl överhanden i 15-årsåldern.

Grumssonen hamnade 1969 i Leksand efter att ha valt bort Brynäs som potentiell klubbadress.
– Jag kom hit till Dalarna när Leksand hade tagit sitt första SM-guld och då var jag 18 år. De tappade väldigt många spelare, och jag, som då hade två år kvar som junior, spelade både med junior- och a-laget. Man fick en fin gemenskap med de unga i juniorlaget, och även med a-laget, som också var ganska ungt på den här tiden.
– Satsningen var stor, och det handlade bara om att klubben skulle vinna igen. Vi tränade väldigt bra, och vi tränade nog bäst i hela Sverige vid den här tiden.
Utdelningen kom också, för Leksand vann tre raka guld med Labraaten i laget: 1973, 1974, 1975.
Den hårda träningen var det som gav resultat.
– Ja, det tror jag absolut. Man värvade inte så mycket på den tiden – jag tror det var två andra killar som kom från andra regioner – annars var det mest masar i laget. Alla var från närområdet, men det var inga problem att komma in i laget, säger Dan och berättar om gulden.
– Det mest minnesvärda är nog det första. Andra året var det lite mer att vi var för överlägsna i en rak serie, och tredje året, då det var slutspel igen, hade vi ganska mycket tur när vi vann.

Landslaget har också gått som en röd tråd i anfallarens karriär.
– Jag var med i Grums redan när jag 15 år, och jag var sedan med i juniorlandslaget, och jag debuterade i a-landslaget redan som 19-åring. Men det dröjde ända till 1974 innan jag kom med till VM – så det var några år där som min utveckling kanske inte var lika spikrak uppåt som en del hade förväntat sig. Det gick inte käpprakt för mig.
Totalt kom det att bli sex VM-turneringar och en Canada Cup-turnering. Resultatet blev ett VM-silver och fyra VM-brons.
Men inget guld alltså.
– Nej, det blev det – men på den tiden var det näst intill omöjligt att vinna ett guld. Vi mötte ryssar och tjecker som var heltidsproffs, medan vi hade heltidsjobb, så det fanns inte en chans för oss att vi skulle kunna vinna.
VM 1975 var kanske den enskilt bästa turneringen för Labraaten, för då sköt han nio mål på tio matcher. Det var också hans näsa för mål som så småningom tog honom till Nordamerika.

Skadeproblem i Nordamerika

1976 – efter att ha spelat Canada Cup – debuterade Dan Labraaten i Winnipeg Jets där han kom att spela i två säsonger. Laget spelade då i WHA, ”piratligan”, och det vimlade av svenska profiler i Winnipeg med Kenta Nilsson, Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson i spetsen.
– Jag får lov och säga att jag var nöjd, även om jag hade en del otur. Innan första säsongen i Winnipeg så spelade jag Canada Cup, och då fick jag en ledbandsskada och en hjärnskakning, och det var i det skicket som jag kom till Kanada. Jag missade en månad, men kom tillbaka och vi gjorde en riktigt bra säsong.
– Säsongen efter spelade jag också bra, men vid jul fick jag en blodpropp i benet, och det var ganska allvarligt. Jag låg på intensiven i tio dagar, och det var inte så skoj – och jag var borta i över två månader. Jag kom tillbaka lagom till slutspelet.
Otur med skador alltså – men när han väl spelade levererade han.
På 111 matcher blev det 42 mål och totalt 85 poäng.

Det blev bara två säsonger i Winnipeg – sedan bar det av till NHL och klassiska Detroit Red Wings.
– Jag hade kunnat flytta till Detroit och NHL på en gång egentligen, men jag valde Winnipeg från början – och det var nästan lite svårare att spela i WHA på den tiden, för det var bara sex lag i ligan. Jag skulle skriva på ett nytt fyraårskontrakt med Winnipeg men det var vissa detaljer i det avtalet som de inte ville uppfylla, och då skrev jag inte på, berättar Dan.
– Detroit hade redan varit på mig den hösten, men jag hade tackat nej, men när jag inte kom överens med Winnipeg bad jag min advokat att ringa upp dem igen och säga att jag var intresserad. Winnipeg trodde kanske att de kunde göra lite som de ville med mig, men det gick inte, och istället skrev jag på ett femårskontrakt med Detroit.

19 mål första säsongen i NHL förvandlande till 30 mål året efter – och Labraaten imponerade i Detroit. Bland annat spelade han med legendariske tjecken Vaclav Nedomansky – som enligt Dan är den bäste han spelat med – i förstakedjan.
De två öste in poäng.
Men säsong tre gick det inte lika bra. Efter tre mål på 44 matcher blev Labraaten bortbytt till Calgary Flames.
– Det var en skada igen, och det var ljumsken som krånglade. Jag skadade den på träningslägret, och fast man har en sådan skada får man inte vila. Jag fick fyra dagar, sedan var det bara att tejpa och in och spela – men kan inte jag åka skridskor så kan jag inte spela.
– Jag skadade andra ljumsken också eftersom det blev överbelastning, och sedan var cirkusen igång.
Ljumskskadan var anledningen till att han blev bortbytt.
– Jag spelade med Nedomansky säsongen innan och vår kedja gjorde massor av mål – jag 30, och han 38. Vi gjorde 98 mål i vår kedja totalt den säsongen, så jag tror inte de hade bytt bort mig året efter om det inte varit för ljumsken. Calgary satsade lite på mig och försökte få mig frisk, men jag blev aldrig lika bra igen under min sejour i NHL.

Poängkung i Elitserien

Även om sejouren i Nordamerika var skadedrabbad – så var Labraaten nöjd med att vara heltidsproffs.
– Jag var bland de första som kom över, och då hade arbetat ganska mycket här hemma, och helt plötsligt bli heltidsproffs var en trevlig omställning. Det var enorma fördelar givetvis, för man kunde sova mer, äta bättre och träna bättre. Man kunde flyga åtta timmar och alla nordamerikaner tyckte det var drygt och jobbigt, medan en annan tycker det var fantastiskt som kunde vila istället för att jobba, säger Dan och skrattar.

Efter ett och ett halvt år i Calgary – där Labraaten fortsatt plågades av sina ljumskar – vände han hem till Leksand igen.
– Jag kom inte upp i min gamla form i Calgary. Jag hade ett år kvar på kontraktet, men vi kom överens under sommaren om att jag inte behövde komma tillbaka året efter, säger Dan.
– Min första säsong i Leksand var ganska dålig, och det var efter den säsongen som jag opererade mina ljumskar.
Operationen av båda ljumskarna fick onekligen effekt. Labraaten vann hela Elitseriens poängliga med 23 mål och 44 poäng på 36 matcher.
– Då var man som ny igen, och då gick det bra, skrattar Dan.
Men det var ändå skador som fick honom att lägga av – närmare bestämt 1987/88, efter sex säsonger på hemmaplan efter hemkomsten från NHL.
– Innan den säsongen var slut så gick ljumsken sönder igen, och då orkade jag inte mer. Det var lite åldern också – man spelade inte så länge på den tiden. När jag kom hem från NHL var jag 31 år och var en gammal gubbe i media. Innan ljumskskadan visste jag inte hur jag skulle kunna sluta spela, men skadan underlättade beslutet.

Men ishockeyn har han inte släppt.
– Sedan dess har jag varit talangscout för New Jersey Devils, och jag är inne på min 20:e säsong, berättar Dan som kommer fortsätta att vara det.
– Jag hoppas det i alla fall.
Han har en framgångsrik karriär att se tillbaka på – och han lyckades hyfsat i NHL trots sin storlek (176 cm, 76 kg).
– Jag fick alltid höra där borta att jag aldrig brydde mig om min storlek, utan jag var i hörnen och framför kassen ändå. Jag tror det handlar mycket om balans, och jag tror att jag hade en bra balans helt enkelt.
– Jag skulle väl säga att jag var ganska bra på rören, och jag jobbade bra i matcherna. Jag utvecklades mer mot en tvåvägsspelare, fast jag spelade på en kant.
En liten spelare som blev stor med andra ord.
Nu letar han efter nya spelare som ska bli stora.